Pålstek
Ofta när man tar upp pålsteket kommer det upp en debatt om hur lämpligt det alls är att använda knuten, exempelvis för förtöjning. Många hävdar att knuten är omöjlig att lösa upp om linan är belastad, och att man därför inte bör använda pålstek; att dubbelt halvslag om egen part eller någon annan knut är "bättre" osv.
Icke desto mindre är pålsteket en av de allra vanligaste knutarna på bland annat förtöjningslinor, och jag har själv aldrig upplevt att det skulle vara några problem att öppna den. I praktiken kan man alltid på ett eller annat sätt avlasta knuten när man vill öppna den.
Jag använder alltid pålstek för att hugga i fockskot. Jag brukar ha bara en enda lina till fockskot, bunden i båda ändarna till skothornet. Det är alltså inte två linor i sittbrunnen utan bara en, och när jag tar in läskotet åker lovartskotet ut på vanligt sätt, men det som stannar i sittbrunnen är bara en ganska kort bukt av skotet. Det blir mindre trassel med linor i sittbrunnen på det sättet.
Jag brukar också använda pålsteket när jag förtöjer, och jag skäms inte för att lägga det om exempelvis ett träd. Men den kanske mest spektakulära användningen är när jag hugger pålsteket i bojöglan. Det går blixtsnabbt och är faktiskt som jag ser det lättare än att använda en hake. Samma gäller skoten, det är lättare att hugga i ett pålstek än att använda skothakar. Som bonus slipper man metall som fladdrar tillsammans med seglet när man går över stag.
Jag har inte gjort någon bra instruktionssida än för hur jag slår ett pålstek, men jag har gjort en liten video som jag har lagt upp på YouTube. Mitt sätt att slå pålsteket är alldeles mitt eget, det tog ett tag att klura ut det, men när man gör som jag visar i andra halvan av videon kan man göra det med grova linor också, och med handskar på. För folk som behöver knutar med handskar på, exempelvis brandmän, är det här sättet att slå pålsteket ovärderligt.
Det där var riktigt praktiskt, det ska jag klart öva på.
Har sett en annan rolig variant för lite grövre trossar där man låter tampen svinga runt den stående parten, ganska smidigt men det är ju för fritt slagna ögon då.
Den var riktigt bra..
Jo, Brion Toss beskriver det i sin bok The Complete Rigger, Wire and Rope, sid 43; det är ett dynamiskt sätt att göra Angler's loop, ABoK #1017. Toss kallar den Tugboat (or Flying) Bowline. Jag övade på det ett bra tag innan jag skrotade idén. Det är mycket sällan jag behöver ett öga på en lina, mycket oftare behöver jag ha linan in i ett öga, runt ett träd eller in i någon annan sluten struktur, och då funkar det ju inte med ett öga som man gör fritt. Det är ytterst få ställen där man har användning för det, så även om jag fortfarande minns hur man gör knuten, så har jag aldrig någonsin haft användning för den.
På närmast föregående sida, sid. 42, beskriver Toss "Slipknot Bowline" som är precis samma metod som jag använder, men han har lite annorlunda rörelser. I sin beskrivning, på bilden, har han själva virkmaskan, eller märlspiksknopen, alltför hårt åtdragen för att det ska fungera väl. Om man följer det som jag gör på videon, så formas knuten mycket lättare. Det gäller att hålla märlspiksknopen öppen, och det är mycket viktigt att man för änden av linan bortåt i åtdragningen.
Det som är specifikt för min metod är att det är långa mjuka rörelser utan att man behöver vrida på handen. Därför kan man göra den på ganska grova linor. Både pålsteket och Carrick Bend har det gemensamt, att händerna inte behöver jobba hårt, knuten formas i den stående parten, och genom att rörelserna är mjuka så klarar man det även med grova linor. Just genom att jag har en mycket öppen märlspiksknop är samsningen av pålsteket mycket lätt, men när man börjar öva måste man vara klar över att man i slutfasen ska hålla änden bortåt.
Och det är verkligen så lätt som det ser ut.
I yrkessjöfarten händer det titt som tätt att man drar av en förtöjningstross med splitsat öga och då är det bra att snabbt kunna få till ett tillfällligt öga för att kunna lägga på pollaren. Så det finns helt klart användning för fritt slagna ögon ibland.
Jag kom på en variant till jag såg där man slog pålsteken med en hand. Anledningen skulle vara att om man trillar i sjön till exempel så skulle man kunna hålla i sig i linan samtidigt som man med den andra slog en pålstek runt kroppen. Kanske inte så användbart i praktiken men det såg också himla snitsigt ut.
Den är klassisk, och när man ligger i sjön bryr man sig kanske inte så mycket om man skulle råka fastna mitt i knuten, vilket är en risk när man slår den på det sättet och det börjar dra i linan.
Man kan göra enhandsvarianten bakfram också; den varianten kallar Toss "Newman Bowline", eftersom han såg den först på en film där Paul Newman gjorde den på en kraftig tross. Om man tränar duktigt på den så ser det ut som om man gör den i en enda flytande rörelse utan att släppa änden, men man måste så klart släppa för att ta den runt den stående parten. Faran med metoden är att man kan fastna. Om man inte får ur handen innan linan belastas så ligger man pyrt till…
Och jag har full förståelse för att man inom yrkessjöfarten har användning för ett öga att lägga om en pollare, till exempel när man har slitit ut det splitsade ögat och kvickt behöver ett nytt. Men när det gäller fritidsbåtar är det sällan man lägger till vid pollare, och de få gånger det händer klarar man sig jättebra med endera ett vanligt dubbelt halvslag eller ett pollarstek. Dubbelt halvslag är lätt att göra, och de flesta kan det. Pollarsteket är ännu lättare att göra, men ganska få kan det. Det finns två ställen där jag förtöjer mot pollare, på det ena skulle man kunna använda ett öga, på det andra inte, eftersom båten är högre än bryggan. Där lägger jag ett dubbelt halvslag mitt på springet som går till både för och akter. Det är ju också en av fördelarna med dubbelt halvslag, att man kan göra det i bukten.
Jag hittade förresten Flying Bowline på YouTube också…
Det här är ju hur bra som helst. Riktigt intressant! Tack för alla fina filmer.
Pollarstek är jag nyfiken på, betingstek har jag använt många gånger men pollarstek har jag nog aldrig hört ens.
Oj, kan nog förklara så att du förstår utan bilder. Jag brukar använda pollarsteket ibland när jag förtöjer, för beläggning på en skotwinsch.
Man lägger linan några törnar runt pollaren (winschen) och så passar man en bukt av den fria änden under den stående parten, och den bukten lägger man baklänges över pollaren (winschen). är det tillfälligt så räcker det, i synnerhet om den fria änden är lång. annars kan man avsluta med ett halvslag.
Hittade några bilder här: Pollarstek
Ojdå dom bilderna var inte så bra för att förklara…
Där är det ju bara en bukt som är lagd en törn och sedan över pollaren. Det är naturligtvis inte så man gör; det är en beläggningsmetod, så först belägger man, och när man har lagt några beläggningsrundtörnar, så passar man en bukt under linan och hänger den över pollaren. Vanligen ligger kanske tre eller fyra törnar om pollaren, och sedan en bukt.
Om du tittar här i stället så är det bättre beskrivet. Det finns åtskilliga bilder där man har överdrivit antalet bukter att lägga över pollaren, men det brukar faktiskt räcka med en om man har en lång hängande fri ände, eller en plus ett halvslag om tyngden i änden inte räcker. Annars kan man ju göra som på bilderna också och lägga ett par bukter över pollaren, men jag brukar bara ta en och lägga på ett halvslag.
Och författaren till Chapman Guide är så klart Brion Toss som jag har nämnt ett par gånger…
aha, ok. Det där är precis det jag kallar betingstek fast utan sista momentet där den "säkras". Vad sjutton var det för bilder jag hittade, tänkte just säga att den verkade osäker :)
Bilderna du hittade är ett exempel på vad vi ofta ser när det gäller knutar, att någon kopierar någonting någonstans (ibland fel), utan att egentligen någonsin själv använda knuten. Det finns ett sånt exempel till och med i Sam Svenssons "Sjömanskap", så man kan ju säga att han är i gott sällskap, men jag tycker att det är pinsamt. Fel av det slaget kan gå i arv i flera generationer knutböcker.
Jag försöker vara noga med att inte kopiera, och att definitivt inte rekommendera, sådant som är tveksamt eller värre. Därför brukar jag aldrig lära ut till exempel "Newman Bowline", eftersom det är en potentiellt väldigt farlig metod att göra pålsteket. Under ganska lång tid har man handen mitt inne i knuten, och om man inte har full kontroll över vad som händer i andra änden av linan ska man definitivt inte stoppa in handen där.
Och som sagt, betingsteket, om vi väljer att kalla det så, behöver kanske inte säkras så mycket, beroende på hur mycket friktion det är och hur länge steket ska användas. Om man bara använder det en kort stund finns inte mycket skäl att säkra. Jag använder det när jag hissar någon i riggen, och då säkrar jag inte utan lägger det bara som en tillfällig försäkran om att den inte ska glida tillbaka förrän jag vill. Naturligtvis kan man använda en bra och pålitlig avlastare i stället, exempelvis den från Lewmar som har "dominobrickor" (en serie brickor med hål igenom som bekniper när brickorna lutar). Just då man använder linorna till att hissa upp folk är jag en aning paranoid, och det är exempel på när jag aldrig litar på en hake, utan föredrar en säker knut. Jag litar heller inte på splitsar som jag inte har gjort själv…