Annons:
Etikettövrigt
Läst 4790 ggr
Inkanyezi
2009-06-02 16:09

Recension: Knop, stek & splits

Ett rejält bottennapp
Jag har nu för första gången läst den senast utkomna boken om knopar, Knop, stek & splits, av Göran Romare och Pille Repmakar'n, från ICA-förlaget. Boken gjorde mig besviken genom den låga klassen på innehållet. Jag känner både Göran och Pille, och jag hade inte förväntat mig sådana grodor därifrån.

Rent allmänt brister framställningen i originalitet; mycket av materialet är sådant som man hittar på annat håll. Det är kanske inte helt överraskande, eftersom man kan vänta sig att flera skribenter återger samma sak på samma sätt, men det som gör det extra pinsamt är att fel som har myntats i tidigare skrifter återkommer, och att författarna inte ens har bemödat sig att pröva riktigheten i påståenden de vidarebefordrar från andra källor. Något av det som står i boken har också sprungits förbi av tiden.

Det värsta bottennappet är framställningen av nacksteket, en "knop" som jag hoppas att ingen lockas att använda. Den saknar det allra mest väsentliga hos en knut, att vara lämpad till ett ändamål. I Ashley Book of Knots säger Ashley att:

  • #1875 "It is used in setting upp rigging where the lanyard is short, but is never quite safe unless the rope is large enough to nearly fill the mouth of the hook. It should never be tied to a cargo block."

Ashley påpekar också att knuten håller ännu sämre om man dubblar den genom att lägga ett varv till:

  • #1876 "The Double Blackwall Hitch has one more turn and is often recommended as preferable to the former knot. It appears, however, to be even less reliable."

Göran och Pille hävdar motsatsen om den livsfarliga knuten och skriver:

  • "Vill man öka friktionen om man har hala material, kan man lägga ytterligare ett varv runt kroknacken, och får då dubbelt nackstek."

Nacksteket används alltså enligt Ashley vid riggning, för att kunna dra åt ett taljerep vars ända är kort, men knuten är inte säker, och den ska inte användas till att lyfta last. Taljerep var vad man hade förr, mellan jungfrurna, som numera har ersatts av vantskruvar. Ashley påpekar att det är knutens enda användningsområde, men att den inte är säker.

Pille och Göran har möjligen fått knuten från Sam Svenssons Handbok i sjömansarbete, och om man följer Ashleys råd, så har tiden sprungit förbi dess enda användingsområde sedan länge.

Om man skulle få för sig att använda den till lyft, så kan den i värsta fall hålla ända tills man har fått upp lasten till någon nämnvärd höjd; i bästa fall slinker den ur direkt. Det är förenat med stor risk att använda knuten på det sätt som framställs i boken, och att göra det i arbetet är ett brott mot arbetarskydds- och arbetsmiljöbestämmelser. Att tro att den blir bättre till hala linor genom att dubblas visar på allvarlig kunskapsbrist.

Zeppelinknopen återges visserligen riktigt, men texten är ett sammelsurium av missförstånd, där författarna förväxlar den med en annan knop, Hunter's Bend. Således påstår de att knuten har lagts till i Ashley Book of Knots 1978, men där finns den inte. Den knut som lades till det året är Hunter's Bend, och det är som sagt en annan knut. Beskrivningen i bild är mindre lätt att följa än den vanligaste, eftersom linorna har avbildats i rät vinkel mot varandra.

Och det sista bottennappet som jag ska nämna gäller Carrick Bend, där Göran skriver:

  • "Det enda man kan säga till dess nackdel är att den blir litet klumpig när den har kantrat efter att ha utsatts för hård belastning. /…/ När carrick bend utsätts för belastning kan den alltså kantra och vridas ihop …"

Uttalandet visar tydligt att varken Pille eller Göran känner till hur man samsar Carrick Bend, och att de aldrig har använt knuten. Tvärtemot vad de påstår, kan knuten överhuvudtaget inte kantra vare sig den är samsad eller bänslad. Den håller sin form vid hög belastning ända till brott. Uttalandet om att knuten skulle kunna kantra vid belastning har författarna hämtat från andra källor. "Kantringen" är helt enkelt sättet som man samsar Carrick Bend, och det sker med mycket liten kraft. Om knuten kantrar vid hög belastning har man inte förstått hur den ska samsas. Här kan nämnas att Brion Toss avbildar ett missfoster till knut som han beskriver som en beknipen Carrick Bend, och det han visar är resultatet av att först invertera knuten genom att samsa den bakvänt, och att därefter belasta den. (Som information bifogar jag en video som visar hur man gör Carrick Bend.)

Mitt betyg på boken är, med hänsyn till de många felen och bristen på originalitet, det lägsta möjliga. För den som vill lära sig något om knutar är det illa att den enda senare bok som har kommit ut delvis innehåller ren desinformation, och jag tycker inte att den är värd sitt pris.

Urban Domeij

PS; Med tanke på innehållet i recensionen ser jag det som fel att gömma sig bakom anonymiteten som ett smeknamn ger.

Annons:
[kobbeuffe]
2009-06-02 19:25
#1

Den var intressant.

Inkanyezi
2009-06-03 17:59
Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.
#2

Jag lägger in en bild på Hunter's Bend och Zeppelinknuten också, så att man kan se likheterna såväl som skillnaden. Båda består av sammanflätade överhandsknutar, men i Hunter's Bend är båda lagda åt samma håll, medan de i Zeppelinknuten är varandras spegelbilder.

Båda dessa knutar är pålitliga, men lite besvärliga att göra. Det underlättar om man har fyra händer, och ingen av knutarna formas lika enkelt som exempelvis Carrick Bend, utan man måste samsa dem noga. De beknips inte hårt, men är inte lika lätta att öppna som Carrick Bend.

Som man kan se, har Hunter's Bend de båda bukterna på samma sida om de stående parterna, medan Zeppelinknuten har den ena bukten över, den andra under. Det är den mest iögonenfallande skillnaden från den här sidan.

Upp till toppen
Annons: